grupp3 och grupp 4a tisdagen den 4 frebruari kl 1000-1130

Novellen "Att få dig"

Att få dig

Av Helena Landberg ur Ungdomar och tid, 2009

Smuttade på kaffet ser han sig omkring. Bordet han valt står avsides i hörnet, det är ett av borden där det är sol, ett av de bättre borden. Runtom honom är det livligt, människor pratar högt och var tillsammans.

Det var lördag i april, första gången de sågs. Det var behagligt i solen, och där det var lä kunde man sitta utan jacka, för första gången i år, men vinden är kall och i skuggan var det kyligt. Hon var i sällskap med en kompis och han med en klasskamrat, det var dessa som var bekanta. Hon stod först med huvudet nedböjt över mobilen. Det axellånga, mörka håret föll ner på sidorna och för ögonen bar hon solglasögon. Han såg knappt hennes ansikte, ändå tindrade hon något som direkt fångade hans uppmärksamhet. Så tog hon av sig solglasögonen med handen och såg upp på honom. Leende sträckte hon fram handen. Hennes ansikte var runt och litet med höga lätt rosiga kindben, liten spetsig haka och stora blå ögon. De hälsade och han lyssnade intensivt när hon sa sitt namn, det skulle han minnas. Alla andra personer verkade osynliga. De inledde ett samtal men det var mest han som pratade. De nämnde att det fortfarande var kallt i luften trots att det blivit vår. De insåg att de gick på samma program på Handelshögskolan och han blev ivrig och mer nyfiken. Hon fascinerade honom. Hon var sval hade sådan integritet men trots det drogs han till henne, kände en pirrande känsla för henne. Han ville veta mer om henne. När hon tagit på sig solglasögonen igen lyckades de inte få ögonkontakt. Han följde henne med blicken tills hon försvann. Han visste att de skulle mötas igen.

Hon hade känt sig iakttagen men inte på ett obehagligt sätt. När hon sedan slagit upp ögonen hade hon mött hans blick som såg med stor intensitet bara på henne. Hon hade slagits av hans perfekta ansiktsdrag, av ett par smala ögon som glittrade lekfullt och triumfartat samt den intensiva varma blicken. Det var en stark känsla som gick igenom hennes kropp. De hade skakat hand men i efterhand mindes hon inte hans namn, bara den där intensiva lekfulla blicken. Han kändes så lugn stabil och självsäker och det gjorde henne nervös. Hon kom inte på något att säga och tungan kändes som sand. Desperat hade hon önskat att han skulle gå, hon ville inte göra bort sig och att han skull tycka att hon var konstig. Hon hade satt på sig solglasögonen för att gömma sig från den där varma intensiva blicken och hon kände en lättnad när de skiljdes åt. Efter några minuter hade hon ångrat sig. Det var som en magnet mellan dem insåg hon. Det tog emot att gå längre ifrån honom.

Dagen efter går hon ut genom porten från lägenheten och fortsätter nedför gatan. Hon går på automatik, hon vet inte vilka hon möter eller om någon hälsar vet hon inte vem det är. Hon vet bara vart hon ska. Benen går fort och spänstigt och alla ljud är ovanligt höga upplever hon. Det är precis som om kroppen är beredd på att fly men hon känner ingen oro eller rädsla. Hon ler för sig själv och rusar vidare mot bussen.

Flera gånger såg han henne i skolan, i biblioteket, korridorerna och föreläsningssalarna. När han ser henne förändras hela tillvaron. Han såg hur hon rörde sig, hur hon aktivt lyssnade på föreläsaren samtidigt som hon antecknade. Då och då lade hon ner pennan, strök håret bakom öronen och lutade sig tillbaka för att snegla lite smyg på mobilen. Ibland vände hon sig mot den som satt bredvid och sa något och log. Att få iaktta henne utan att hon visste om det älskade han att göra. Ibland möttes deras blickar och starka, varma laddade ögonblick och då stannade tiden. När föreläsningen var över var han fullt medveten om var hon var och han hade full kontroll över vart hon rörde sig och när de gick åt olika håll infann sig en varm känsla i hans kropp.

Han ser på klockan och nervöst fingrar han på kaffekoppen och sväljer.  Det är nu! Det är nu! Hjärtat slår hårt och han tittar bort mot korsningen. Han flackar med blicken och ser bara en massa av människor som går på trottoaren, han ser inte. Han vill ställa sig upp, han måste se bättre ut över korsningen, tänker han.

Hon kunde plötsligt slås av heta känslor när hon såg honom i skolan eller när hon tänkte på honom. Tankarna svävade ut i drömmar där han hade en huvudroll. Drömmarna var okontrollerbara varma, heta och brännande som solens inre. En kväll var hon ensam hemma. Det var en ljus varm försommarkväll och genom det öppna fönstret kom en lätt bris som fick gardinerna att svaja. Hon låg på rygg på golvet i vardagsrummet. Alla dörrar var öppna i hela lägenheten och ur stereon strömmade musik. Hon blundande och önskade starkt, starkt att han skulle förstå när hon sjöng ” You have me, you have my heart completely.”

Hon rundar hörnet springande. Det var äntligen det sista hörnet, tänkte hon. En oroande tanke kom upp; Var det rätt kafé? Det hade legat en lapp innanför dörren. Tänk om det är fel!

Plötsligt ser hon honom och han ser henne. Hon ler, vinkar och kramar om honom. I kramen viskar hon ”Hallo stranger”.

Frågor på texten:

1.     Finns de genretypiska dragen för berättande text.

2.     Vem är huvudperson?

3.     Vilka bipersoner finns det?

4.     Hur träffades de två?

5.     Hur ser huvudpersonen ut?

6.     Beskriv bipersonerna?

7.     Novellen följer två personer men vem är berättaren?

8.     Hur uppfattade han och hon varandra vid första mötet

9.     Hur är språket? Informellt eller formellt?

10.     Följer novellen den dramaturgiska kurvan? 
Hur beskriver författaren de olika personernas känslor? Ge 7 exempel

1                  

Läxa: Svara på frågorna och lägg din text på googleDrive den 11 februari och dela med patric.andersson63@gmail.com


Vi kommer att arbeta med frågorna och diskutera dem på torsdag.



Patric